Barn & ungdom

Om Gud finns har du allt att vinna!

Intervju med Eljakim Larsson och Inez Westerbergh

När det här skrivs är det en vecka kvar till konfirmationshögtiden. Det är bara mitten av maj men solen värmer ändå som en het sommardag. Jag är på väg till ett café där jag bestämt träff med två av årets 20 konfirmander, Inez och Eljakim. Jag går in och hittar dem mitt i en konversation längst in i caféet. Det slår mig att de ser betydligt äldre ut än när vi träffades första gången för knappt ett år sedan. Sen dess har vi betat av nästan 25 olika teman tillsammans, varit på tre läger och ätit en massa polarbröd med smör och ost. Jag hälsar och slår mig ner mitt emot dem.

– Idag är det jag som bjuder, säger jag.

– Gött, säger Eljakim, får man både kaffe och cola då?

– Självklart, svarar jag med ett leende.

När vi fikat och småpratat en stund frågar jag hur det egentligen kommer sig att de valde att konfirmera sig. Inez börjar att berätta.

– För mig kändes det rätt och självklart, som ett nytt steg i min tro.

– Jag håller med, säger Eljakim, det har alltid varit en självklarhet för mig. Min storasyster konfirmerade sig och när jag hörde henne berätta så blev jag också taggad.

– Inez, vad tycker du har varit bäst?

– Lägren har varit jättebra! Vi har verkligen fått en go gemenskap, som en liten familj. Det kommer bli jobbigt att inte ses på samma sätt när konfan är slut, vi är ju vana vid att träffas varje fredag. Sen har jag fått svar på så många frågor, och fått nya att fundera över.

Medan de berättar så tänker jag att det är något särskilt med konfagrupper. Alla grupper jag hittills haft kommer fram till samma sak mot slutet av året. Gemenskapen i gruppen växer för varje vecka och i slutet önskar de flesta att det inte vore slut.

– Finns det någon händelse under året som betytt extra mycket för er? Inez börjar.

– Hm, konfan känns lite som att vara på semester. Svårt att säga vad som har varit bäst när hela grejen varit så bra! Men under det sista lägret var det en ledare som bad för mig. Vi kände inte varandra och ändå bad han för precis rätt saker.

– Vilken fin bekräftelse på att Gud känner dig även om ledaren inte gjorde det! Du då Eljakim?

– Det här är ju en skön grej, gratis fika! Nej, det var nog när jag blev helad under lägret. Jag har haft problem med mina smalben i två månader och det blev bättre när några ledare la händerna på dem och bad. Dessutom bad dem för mitt knä utan att veta att jag haft ont där i flera år. Även det har blivit bättre.

– Wow, coolt! När man varit med om häftiga upplevelser så stärks ju ofta tron. Hur skulle ni beskriva er tro på Jesus idag? Vad har konfan haft för betydelse för er tro? Eljakim tittar på mig och ser mer alvarlig ut nu.

– Jag har blivit mycket säkrare på min tro under det här året. I sjuan började jag hänga med några killar som är roliga, men inte så bra på alla sätt. Jag blev hård och hade svårt att känna saker. Den enda jag kunde vara ledsen inför var min hund. Men när hunden dog nu i november så kände jag en tomhet och upplevde att Gud fyllde den tomheten. Jag tog fram min bibel, som jag hade gömt för att mina vänner inte skulle hitta den. Efter detta blev konfan roligare och viktigare. Nu är Jesus en pappa, en kompis och allt där emellan.

Inez nickar instämmande.

-Till sist nu då. Vad skulle ni vilja säga till den som funderar på konfirmation?

-Om man är osäker på om man ska gå konfan så tycker jag att man i alla fall ska testa. För om man inte ens testar så kommer man säkert ångra sig. Man behöver ge det lite tid. En av konfirmanderna i år hoppade av efter ett halvår, men hon ångrade sig verkligen sen. Och för dig som redan är kristen – använd tiden på ett bra sätt. Bry dig inte så mycket om vad kompisarna tycker och var inte rädd för att låta någon be för dig. Vad är det värsta som kan hända? En bön kan ju inte göra något sämre… bara bättre.

– Ja, säger Eljakim. Prova konfan! Om Gud finns har du allt att vinna. Då kan du få hela ditt liv förändrat.

En liten stund senare är jag på väg tillbaka till kyrkan igen. Jag känner mig upprymd och tacksam över allt som Gud gjort i två helt vanliga konfirmanders liv. Jag känner mig också imponerad över att två så unga människor bär på så mycket kloka tankar. Jag ser redan fram emot att möta nästa grupp med konfirmander när sommaren är över. Men först ska vi fira året som varit med en hejdundrans fest- och högtidshelg.

JOHNNY BRORSSON